Sjömanskistan I sjömanskistan förvarade sjömannen sin egendom. Där hade han sina kläder och andra privata ägodelar men också godsaker hemifrån och eventuellt souvenirer som han köpt på sina resor. Kistorna var oftast tillverkade på hemorten men kunde också köpas färdiga i till exempel London. Många sjömän dekorerade lockets undersida med flaggor eller en bild av ett segelfartyg. Kistorna stod på golvet nedanför ägarnas kojer (sovplatser). Kistorna kunde låsas men fick vanligen stå med nyckeln i låset. Då visade sjömännen att de litade på de andra ombord. När vädret var bra och det inte krävdes så mycket arbete, kunde sjömannen packa upp sin kista och titta genom innehållet, läsa gamla brev eller rentav en medförd bok. Kristinestads sjöfartsmuseum

Brevet Sjömannen var borta långa tider, ibland upp till ett år i sträck. Det enda sättet att kommunicera var genom brev. Sjömännen sände brev hem när fartyget låg i hamn. Hade han tur låg det kanske ett brev i hamnen och väntade på honom.

Blocken Blocken används för att underlätta när man ska hissa upp något på ett fartyg vanligen när man ska hissa seglen. Blocket på bilden är enskivigt, vilket betyder att det bara har ett hjul. Över hjulet löper repet eller vajern, och hjulet gör repet lättare att dra. Ett block kan ha en till fyra skivor, vanligen upp till tre. I en ”talja” ingick två block. I ett segelfartygs riggar behövdes många block för att hantera seglen. Kristinestads sjöfartsmuseum

Tjärtunnorna Tjäran brändes i så kallade tjärdalar genom att man lät tallvirke brinna långsamt under ett täcke av mossa och jord. Då bildades tjära som rann ut ur tjärdalen genom en ränna. Den färdiga tjäran tappades i tunnor. Tunnan tillverkades ofta på plats och rymde 125 liter. Så kallade tjärvräkare kontrollerade tjärans kvalitet och såg till att tunnorna var fulla. När en tunna godkänts, kröntes den och märktes med ägarens märke genom bränning med ett verktyg. En krönt tunna hade ett officiellt märke som visade att måtten stämde. Tjäran var en mycket viktig exportprodukt för Österbotten. Bland annat den engelska flottan var en stor köpare så länge krigsfartygen byggdes av trä. Tjära användes nämligen för att skydda fartygens skrov och tågvirket ombord på fartygen. Kristinestads sjöfartsmuseum

Alma Barkskeppet Alma byggdes vid varvet i Kristinestad och gick av stapeln år 1875. Hennes första resa inkluderade Köpenhamn, Shields, Rio de Janeiro och Bull River. Alma hann också segla till Ostindien och gjorde varje år resor över Atlanten. Hon såldes till Åland i början av 1900-talet och under första världskriget beslagtogs Alma i Tyskland. De sista åren seglade hon under namnet Herman. Hon höggs upp (skrotades) år 1925, då hon var 50 år gammal. I slutet av 1980- och början av 1990-talen byggdes en modell av Alma i storlek 1:8. Modellen finns idag i stadens hälsocentral. Alma år 1895. Fotograf: J.M. Rosengren. Kristinestads sjöhistoriska förenings arkiv.

Skeppsvarv Längs med kusterna i Österbotten fanns många skeppsvarv. Vid varven byggdes mindre och större fartyg. De största fartygen seglade på världshaven. Skeppsvarven placerades på lagom sluttande stränder som hade tillräckligt djupt vatten. På varvet fanns en så kallad bädd av kraftigt timmer. Bädden användes när kölen sträcktes, d.v.s. när man började bygga fartyget. Vid byggnadsplatsen fanns också en smedja och en baslåda för att mjuka upp av plankorna till bordläggningen med hjälp av ånga. (Du kan läsa mer om baslådan under temat Båtbygge.) Det tog mindre än ett år att bygga ett fartyg, ofta 8-9 månader. De största träfartygen var närmare 65 meter långa och 12 meter breda. Så gott som alla tremastade fartyg (barkskepp och fregatter) gjorde resor över Atlanten och seglade så långt bort som till Sydostasien och Australien. Många gjorde resor som förde dem runt hela jorden. Kristinestads sjöfartsmuseum

Bränning av tjära i en tjärdal.

Splejsning/splitsning av rep Vid splejsning fogar man ihop rep genom att fläta in kardelerna (trådarna) i varandra.

Skarvning av två rep.

Sjömanssäcken Sjömanssäcken hade samma uppgift som sjömanskistan. Till skillnad från kistan den var lätt att bära och kunde packas undan när den var tömd. Men den var en dålig förvaringsplats om det var fuktigt ombord. Säcken syddes oftast av segelduk och hade ett handtag av mässing som gick att låsa, vanligen med ett hänglås. Kristinestads sjöfartsmuseum

Tjärhovsmagasinen Tjärtunnorna fraktades till hamnarna med häst, båt eller sammankopplade till flottar. Där lagrades de i magasin i väntan på att lastas ombord på ett fartyg. Lagringsplatsen kallades Tjärhov. Magasinen var inhägnade, eftersom brandfaran var stor.

Hamnkontoret Hamnkontoret var hamnens administrativa centrum och kombinerades ofta med ett pack- eller tullhus. Till hamnkontoret gick kaptenen för att meddela att fartyget anlänt och få uppgifter om den last han skulle ta med sig på nästa resa. I hamnkontoret kunde det också vänta brev hemifrån till besättningen och instruktioner till kaptenen från fartygets ägare.

Tågvirket Ombord på ett fartyg kallas spunna rep och linor, trossar och tåg för tågvirke. Tågvirkets fiber var naturmaterial från växtriket. De viktigaste fiberväxterna var hampa, lin och jute som var mjuka. Man använde också manilla och sisal som hade hårdare fibrer. Tågvirket slogs av repslagare. Varje sjöfartsstad hade egen repslagarbana. Efter repslagningen impregnerades det färdiga tågvirket med upphettad tjära i en tjärpanna. Då klarade tågvirket bättre av väder och vind. Kristinestads sjöfartsmuseum

Skepparmössan Skepparmössan är en mörkblå skärmmössa med platt kulle och hård skärm. Den blev populär bland sjömän på 1800-talet.

Kärleksknop Kärleksknopen består av två överhandsknopar, som man kunde dra tätare ihop och öppna. Kärleksknopen användes av sjömannen när han ville veta om en flicka var intresserad av honom. Han lämnade då knopen på hennes dörr, och om hon dragit ihop knopen var han välkommen in.

Pålstek Med pålsteken gör man en ögla på ett rep.

Halvslag Dubbelt och tredubbelt halvslag är starka knopar, som bl.a. används när man ska förtöja en båt.

Skotstek Skotsteken används för att knopa ihop två linor eller rep.